Utanför dagens två motsatta reaktionära poler – USA:s och de västliga regeringarnas militarism på ena sidan och politiska islams och islamiska terrorgruppers läger på den andra – kännetecknas det rådande klimatet för världens människovänner och fredsvänner av oro och ångest. Det är ett förtvivlans klimat. Var och en ängslas för den alltmer försämrade situationen – upptrappningen av en vansinnig terroristtävlan, där hundratusentals oskyldiga afghaner dödas eller flyr för sina liv, kemiska och biologiska attacker i väst, ett politiskt utbrott i Pakistan, ”intelligenta” atombomber kommer i händerna på politiska äventyrare, religiösa fanatiker och internationella brottslingar, ”USA:s nya krig” och en ny fas av global åderlåtning i en omfattning som bara USA har varit och är kapabel till.
Slagorden och protesterna från världens anständiga människor har huvudsakligen fokuserats på att bevara status quo (stoppa USA:s attack mot Afghanistan eller återvända till situationen före 11 september). Detta är en mänsklighet som inte hyser något hopp om en bättre framtid. På sin höjd manar den till lugn. Den önskar undvika bomber, krig och våld. En mänsklighet som trots sin naiva, duperade och fogliga dagliga framtoning känner till den brutala och avskyvärda naturen hos de monster som har gett sig in på detta krig – politiska islam och USA-militarismen. En mänsklighet som helt enkelt vill undvika nästa katastrof till varje pris. Den dominerande politiken inom det breda spektrum av krafter som motsätter sig kriget (och detta inkluderar kvarlevor av marginella vänstergrupper i Europa, vilka före 11 september inte ville gå med på något mindre än en ”världsrevolution”), är att uppmana till lugn, försöka stoppa de aktuella trenderna och återvända till före 11 september. Pacifism är den dominerande tendensen inom motståndsrörelsen. Och detta är en extremt skadlig politik, som inte bara misslyckas med att undvika nästa katastrofer och dess konsekvenser, utan i själva verket garanterar att de kommer att äga rum.
Den pacifistiska politiken och koncentrationen på den militära och väpnade aspekten av konfrontationen och det påföljande fysiska våldet skadar i själva verket, eftersom det orsakar politiskt paralyserande av folket. Förutsättningen för att hindra denna terroristtävlan och denna våg av explosioner, förstörelse och massmord, som de har i beredskap åt oss, är folkens ingripande i Europa, USA, Mellanöstern och den så kallade tredje världen i de verkliga politiska processerna bakom dessa händelser – ett deltagande baserat på ett aktivt och positivt program. Om det inträffar, behöver inte framtiden bli så dyster.
Det är nödvändigt att gräva fram dessa politiska trender och fakta från krigspropagandans rasmassor.
Bakom den officiella propagandan: Terrorism och politisk islam
Jag tror inte att någon, inte ens inom USA:s krigsmakt, tror på historien om att illdådet 11 september utfördes av en fanatisk grupp som tog order från någon kallade Usama Bin Ladin i Afghanistan, som hyser en personlig och blind fientlighet mot USA, ”demokratin” och den amerikanska ”livsstilen”. Västliga medier insisterar på att denna händelse inte var ”muslimers verk” och inte har uppstått ur ”koranens läror”. Garvade journalister är noga med att inte referera till Israel och den palestinska frågan. De säger att ett sammankopplande av den palestinska frågan med denna terroristattack skulle betyda erkännandet av att denna handling kraftigt har bidragit till att få väst att uppmärksamma den palestinska frågan. Följaktligen visar de oss på bin Ladin och Afghanistan i stället för politisk islam och Israel. USA:s krig mot talibanerna i Afghanistan är en viktig händelse med långvariga följder för regionen och världen. Detta krig kommer definitivt att påverka framtiden för politisk islam och även den palestinska frågan. Det har dock inget att göra med infångandet och bestraffandet av förövarna av 11 september och kommer även att öka möjligheten av terroristhandlingar mot väst. (Jag ska återkomma till denna fråga).
Islamistisk terrorism är ett faktum i vår tid. Denna terrorism är en av hörnpelarna för politisk islams strategi. Politisk islam är en reaktionär regional och nu global rörelse, som närs av väst och Israels historiska orättfärdighet mot araber och särskilt Palestinas folk. Palestiniernas statslöshet och Israels och dess västliga allierades förtryck av det palestinska folket är en huvudkälla för hatet mot väst och USA i Mellanöstern. Ännu viktigare är att den palestinska frågan och USA:s och västs oavbrutna orubbliga stöd till Israel mot araberna både under och efter det kalla kriget har skapat en väldig ekonomisk, kulturell och psykologisk spricka mellan folken i Mellanöstern och i väst. Men möjligheten för politisk islam att skifta från att vara i marginalerna i Mellanösterns samhällen till att bli huvudströmningen och tjäna på detta missnöje i sin strävan efter politisk makt beror helt på väst och USA. Politisk islam som en kriminell rörelse med en utbredd maktbas är en skapelse av väst och USA. De har skapat detta monster och lössläppt det mot Mellanösterns folk och nu mot hela världen. Politisk islam var västs verktyg under det kalla kriget mot Sovjetunionen samt mot de framväxande arbetar- och vänsterrörelserna och revolutionerna i många länder i regionen. Det var ett medel för att hindra vänstern från att ta makten i regionen sedan de nationalistiska regeringarna hamnat i en återvändsgränd under 70- och 80-talen. Den palestinska frågan och existensen av islamiska regeringar i Mellanöstern är hörnpelarna och grundvalarna för islamisk terrorism. Varje folklig progressiv och aktiv politik måste utgå från själva denna punkt:
1) Lösandet av den palestinska frågan. Detta historiska problem måste lösas. Det palestinska folket måste ha sin egen självständiga stat. Vi måste tvinga de västliga regeringarna och USA att avsluta sitt ensidiga stöd för Israel. Israel måste tvingas acceptera fred och palestinsk självständighet. Lösningen av den palestinska frågan är det viktigaste elementet för att konfrontera politisk islam och islamisk terrorism och är en av huvudaspekterna för ett progressivt och aktivt program i den aktuella situationen.
2) Väst måste sluta med sitt reaktionära stöd till islamiska och bakåtsträvande regeringar och olika partier inom den islamiska rörelsen i Mellanöstern. Utan västlig uppbackning skulle den islamiska regimen i Iran inte ha kommit till makten eller stannat kvar vid makten. Utan västs stöd skulle diverse shejker i Saudiarabien och stora och små emirat inte ha vidmakthållit sitt brutala och reaktionära styre och sitt system av slaveri. Utan västs stöd skulle både talibanerna och de föregående grupperna av muslimsk Mujahedin inte kunnat föra in Afghanistan i en kolossal mänsklig tragedi. Om västs militära, diplomatiska och politiska stöd till islamiska rörelser skulle upphöra, skulle folken i regionen snabbt störta dessa regeringar. Kravet på att störta islamiska regeringar och förhindra mygel mellan västliga regeringar och USA och dessa reaktionära regeringar måste bli en annan viktig aspekt av varje progressiv och folklig rörelses antiterroristiska plattform.
3) De ekonomiska sanktionerna mot folket i Irak måste upphöra. Det irakiska folkets lidande har blivit till den andra palestinska frågan i medvetandet hos regionens folk. Det är ett levande bevis på västlig och USA-terrorism i Mellanöstern. De ekonomiska sanktionerna har hjälpt till att låta den reaktionära irakiska regeringen bestå och tränga tillbaka Iraks folk från politik till daglig kamp för fysisk överlevnad. Kampen för ett slut på de ekonomiska sanktionerna mot Irak är ett annat vitalt element i en progressiv plattform mot islamisk terrorism.
4) Vi måste aktivt försvara sekularismen i muslimbebodda länder och i islamiska och islamhärjade sammanslutningar i själva västländerna. Den skamliga idén om kulturrelativism (att utelämna människor på nåd och onåd till ”deras egen kultur”) samt den systematiska och teoretiserade uraktlåtenhet att försvara människors, särskilt kvinnors, medborgerliga och mänskliga rättigheter i dessa länder och sammanslutningar har gett fria händer för politisk islam att terrorisera människor och provocera ungdomen. Universella mänskliga och medborgerliga rättigheter måste normen och varje kompromiss med religion och reaktionärt religiöst styre till förfång för mänskliga rättigheter måste fördömas.
Islamisk terrorism är en realitet. Terrorismen är inte muslimers verk, utan den är den islamiska rörelsens officiella politik. Detta är en skenrörelse skapad av väst i det kalla krigets sammanhang och mitt i en antikommunistisk konfrontation med arbetare och frihetsälskande i Mellanöstern. Den är en svag och bräcklig rörelse. Den åtnjuter inte seriöst moraliskt och politiskt stöd i regionens större länder. Den är i otakt med regionens samhälleliga verklighet. Utan västs stöd skulle politisk islam besegras av socialism och sekularism i regionen. I Iran, som liksom Palestina är en av de huvudscener där politisk islams öde kommer att beseglas, har politisk islams slut och undergång redan börjat.
I nästa del
* USA-kriget i regionen, som startade i Afghanistan, är inte ett krig mot terrorism, eftersom det inte inriktar sig på något av de nödvändiga villkoren för att bekämpa terrorism (som jag refererade till innan), utan även förlitar sig på delar av själva denna islamiska rörelse. Icke dess mindre har USA enligt min uppfattning gett sig in på en konfrontation med politisk islam. Detta är en maktkamp. Denna konflikt kommer logiskt sett att leda till försvagandet av politisk islam. Men målet för väst är inte att sudda ut politisk islam. Det försöker hellre försvaga den, tämja den och omforma dess led för att skapa ett nytt jämviktsläge. Kriget i Afghanistan handlar om att omdefiniera västs relation med politisk islam. Vi måste bryta ned detta ram och omintetgöra denna nya reaktionära allians. Vi måste fullfölja vår egen självständiga politik för att befria regionen från denna reaktionära kraft ännu mer rigoröst under de nya villkoren.
* Det pacifistiska ställningstagandet ser inte denna nya konflikt mellan väst och politisk islam, inser inte dess vikt för Mellanösterns folk, som varit offer för denna reaktionära rörelse och för framtida politisk utveckling. Pacifismens anhängare drar sig undan sitt ansvar inför dessa realiteter. Vi måste framföra vår kritik av denna pacifistiska och försiktiga ståndpunkt i den folkliga rörelsen mot terrorism och militarism.
* På grund av denna konfrontations globala och historiska dimensioner är ideologiska och psykologiska karaktärsdrag hos människor i dagens värld, särskilt i väst, mycket annorlunda än under perioden för attacken mot Irak och även den mot Jugoslavien. Med människors massdeltagande i politik och medborgarkamp kommer USA-militarismen att gå ur denna konflikt politiskt försvagad. Med progressiva krafters aktiva ingripande kan den aktuella konflikten, som i sig själv handlar om sidor av den nya världsordningen efter Sovjetunionens fall, vändas till en masskritik av hela detta begrepp, en ny prövning av USA:s supermaktställning och dess fortsatta militära terrorisering mot omvärlden. Från frihetens och jämlikhetens synpunkt är detta en mycket viktigare debatt än den om politisk islams framtid.
Mansoor Hekmat