Medierna återger inte världens verkliga intellektuella och ideologiska utseende. De ger sin egen version, den dominerande versionen, den härskande klassens version. En version som passar dem. Militarism, terrorism, rasism, etnicism, religiös fanatism och profitdyrkan är rubriknyheter men har ingen orubblig plats djupt nere i medvetandena hos vår tids folkmajoritet. Även en flyktig blick på världen visar att folkets stora massor står mer till vänster, är mer altruistiska, mer fredsälskande, mer för jämlikhet, friare och mer frihetsälskande än regeringarna och medierna. Människorna på båda sidorna i denna fruktansvärda konflikt har ingen lust att dansa efter borgarklassens ledares pipa. Den vapenskramlande amerikanska administrationen inser omedelbart att trots ett av de mest fasansfulla terroristbrott, trots direktsändningarna om tusentals människors undergång på ett ögonblick, trots sorgen och raseriet som gripit tag i var och en som inte sålt sina samveten till något materiellt intresse, men ändå samma skräckslagna västliga samhälle, att just dessa människor som dagligen hjärntvättas, just dessa människor som från morgon till kväll ”undervisas” av rasismens och främlingsrädslans förhärskande ideologi, kräver ”varsamhet, opartiskhet, rättvisa och en genomtänkt reaktion”. Mellanösterns folk, som framställs som nitiska muslimer och medlemmar av den ”islamiska civilisationen” – det må vara i de sjuka medvetanden hos de klerikala härskarna i Iran och Afghanistan och hos den islamiska rörelsens diverse shejker eller i CNN:s och BBC:s lyxiga studior – sörjer med USA:s folk och reser sig i fördömandet av folkmordet den 11 september. Man behöver inte vara något geni för att inse att majoriteten av Mellanösterns folk avskyr politisk islam; att väldiga delar av människorna i Västeuropa och USA är trötta på Israels orättfärdigheter och sympatiserar med Palestinas förtryckta folk; att majoriteten av de västerländska människorna vill ha ett slut på sanktionerna mot Irak och kan sätta sig in i tröstlösa irakiska föräldrars situation som förlorar sina barn på grund av brist på medicin; att den stora massan av världens anständiga och hederliga människor inte står på någons sida i kriget mellan Bush och Bin Ladin – gamla vänner och nutidens rivaler. Den civiliserade mänskligheten har tystats under propagandans störtflod, hjärntvätt och skrämseltaktik i väst och öst, men har helt klart inte accepterat denna smörja. Detta är en massiv kraft. Den kan komma i förgrunden. För mänsklighetens framtid måste den träda i förgrunden. Och häri ligger hela svårigheten – att föra fram denna massiva kraft i förgrunden. I terroristernas krig är stridslinjerna dragna, lägren är definierade, resurser och styrkor mobiliserade; detta är en omfattande militär, politisk och diplomatisk konfrontation. Trots alla tvetydigheter är den intellektuella och politiska ramen för detta krig klar för ledarna av de båda lägren. I vårt läger, i mänsklighetens läger, som måste konfrontera detta avskräckande scenario, är dock allt oklart.

Otvivelaktigt växer nu motståndet mot terroristernas krig i olika länder. Men lika mycket som islamisterna och USA behöver en klar strategi och teori samt ett enhetligt och genomförbart synsätt, så behöver även denna folkliga rörelse ett intellektuellt och politiskt baner samt en serie praktiskt strategiska principer. Olika politiska rörelser, särskilt de som står på vänsterkanten kommer att eftersträva att vägleda och leda detta motstånd. Frågan är vilket synsätt som kommer att leda denna ”vänster” själv.

I del I av denna artikel skrev jag att utefter hökarna inom båda polerna – amerikansk militarism och islamistiska fascister – finns det visserligen två mer sofistikerade, raffinerade och ”respektabla” uppsättningar av argument till försvar för de båda sidorna i konflikten. Parallellt med USA-militarism och till stöd för den finns de som lanserar formuleringen om ett ”den civiliserade världens krig mot terrorismen”. Parallellt med mördarna inom den islamiska rörelsen finns de som rättfärdigar islamisk terrorism med den välbekanta 70-talistiska religiös-nationalistiska och tredjevärldistiska ”antiimperialismen”. Men ingen av dessa rationaliseringar kommer att ha något seriöst inflytande inom människornas motståndsrörelse. Centerhögerpartier och grupper i väst på ena sidan och kvarlämningarna av de traditionella vänsterorienterade student-intellektuella från de föregående decennierna i öst och väst på den andra kommer att bli de huvudsakliga avnämarna av dessa listiga formuleringar i båda sidornas propagandakrig. Vad som politiskt och begreppsmässigt skulle kunna få denna potentiellt kraftfulla rörelse av världens progressiva människor att spåra ur, är enligt min mening den pacifistiska och gagnlösa liberala åskådningen och ansträngningar för att bevara status quo (rätt och slätt att försöka hindra en USA-attack mot Afghanistan) eller status quo ante (att återvända till tiden för 11 september).

Händelsen den 11 september var inte en isolerad handling av psykotiska individer utestängda från samhället; det är inte heller USA:s överhängande militära aktion. Världen före 11 september var inte i jämvikt utan var snarare i fortsatt rörelse på en urartande väg. Det finns viktiga ekonomiska, sociala och politiska problem bakom dessa händelser. Dessa problem har fört världen i denna riktning. Dessa problem och frågor måste tas itu med. Den 11 september handlar om hur politisk islam tar itu med dessa frågor. På samma sätt som att föra talibanerna till makten, förstöra Bagdad, svälta ut Iraks folk, förtrycka Palestinas folk, bomba Belgrad och nu det ”långa kriget mot terrorismen” handlar om hur kapitalismens ledare i USA och Europa har gripit sig an dessa underliggande motsägelser. Dagens händelser är momenten i en pågående och dynamisk situation. Folkens rörelse mot denna framskridande verklighet kan inte vara en rörelse som uppmanar till lugn och kräver ”Bort med händerna från Afghanistan!”. Att mana till fred och att bevara status quo är inte bara orealistiskt, inte bara utopiskt, utan också orättvist, icke-progressivt och gagnlöst. Den folkliga motståndsrörelsen mot terroristernas krig kan bara organiseras runt positiva lösningar på vår tids kritiska politiska och ekonomiska problem och runt ett aktivt ställningstagande – inte för att bevara status quo utan snarare för att förändra det. Vi har haft våra egna självständiga program och lösningar för alla de problem som förts fram i förgrunden, som till exempel nord/syd-frågan, den palestinska frågan, frågan om Irak, frågan om politisk islam, frågan om Afghanistan och Iran, frågan om militarismen och USA:s och NATO:s hegemonism i den nya världsordningen, frågan om rasism och fästningen Europa osv. Dessa måste forma programmet och baneret för den folkliga motståndrörelsen mot terroristernas krig. Detta är skillnaden mellan oss och fredsförespråkarna och pacifisterna, som inte ser eller är likgiltiga för splittringarna, motsägelserna och instabiliteten i världen före 11 september. Om vi hade ett program för att förändra världen före denna händelse, så innebär ett principiellt ställningstagande i den rådande situationen att följa samma program i den nya situationen. Vi tänker inte lämna Afghanistan under oket av talibanernas blodtörstiga gäng, vi tänker inte leva under ett skjutgalet USA:s välde, vi tänker inte tolerera politisk islam eller islamiska regeringar i Mellanöstern, vi tänker inte acceptera palestiniernas statslöshet och deras dagliga undertryckande. Vi ville inte ha terrorism, vare sig islamisk, självmords- eller militär, uniformerad och högteknologisk; vi accepterar inte fattigdomen i hälften av världen; vi vill inte ha fästningar och baracker runtom i Europa, vi vill inte ge efter för rasism och etnicism. Varken 11 september-brotten eller NATO:s omedelbart förestående hjälteposer i Hindu Kush skall få förvandla en aktiv rörelse för att förändra världen till ett okritiskt och planlöst tillbakadraget sällskap som manar till fred och tystnad och återvändande till dagen före.

Den ”humanitära” och ”fredsfrämjande” rörelsen är inte rätta svaret på dagens situation. Men denna rörelses inflytande, särskilt bland vanligt folk i det västliga samhället är extremt utbredd på grund av människors tro på ickevåld, humanism och deras spontana försiktighetskänsla. Denna hållning fördömer USA:s intervention i Afghanistan, men undandrar sig sin ansvarighet för att bekämpa talibanernas styre. Den fördömer rasism och hets mot muslimer men ser inget skäl att utöva påtryckningar mot USA och Israel till försvar för det palestinska folket. Denna hållning önskar Jack Straw framgång i sin resa till Iran så att denna pol för islamisk terrorism förhoppningsvis kan tämjas och pacificeras, trots det faktum att denna politik stärker dessa vargars härskande över folket i Iran. Denna hållning försvarar medborgerliga rättigheter för muslimer i europeiska länder men för att då hindra spänning tillbakavisar och motsätter sig kritik mot den islamiska slöjan och kvinnors brist på rättigheter inom islam och islamiska samhällen. Denna hållning vädjar till alla att dra sig tillbaka och lämna situationen som den var förut. Om denna rörelse får dominera missnöjda människors medvetanden och handlingar, så kommer den civiliserade mänskligheten att överlämna scenen till västliga och östliga terrorister. Om det verkligen ska finnas en framtid, så ligger det i att skapa en aktiv, progressiv och frihetsälskande politik i folkens främsta led. Detta är kommunisters plikt. Nya kommunister. Marx kommunister. Detta är vår uppgift.

I del III ska jag behandla grunderna för en aktiv politik mot terroristernas krig. Men det är nödvändigt att kort ta itu med dagens mest pressande fråga, vilken är USA:s nära förestående attack mot Afghanistan. 99 procent av människorna i världen vet om och kan tydligt förklara varför USA:s militära attack mot Afghanistan och även gripandet och/eller dödandet av Bin Ladin, som är det deklarerade målet för denna operation och förefaller tekniskt mycket osannolik, inte ens minskar faran för islamistisk terrorism mot USA och Storbritannien utan snarare i stor skala ökar den. Det står helt klart att regeringarna i USA och Storbritannien själva är medvetna om dessa fakta. Men de tycks betrakta ett Hollywood- eller James Bond-äventyr lättare att förse folket med. En galen ensam miljonär eller gangster i en avlägsen del av världen – Saddam, Milosevic, Bin Ladin osv – tänker förstöra civilisationen och amerikanska hjältar skickas bort för att rädda världen. Men deras egna analyser visar att politisk islam och islamisk terrorism inte har något centralt högkvarter, förenat kommando och en hierarkisk organisation; det är en internationell rörelse sammansatt av regeringsorgan och -cirklar, olika organisationer, nätverk och cirklar, vilka är sammanvävda av en rad officiella och inofficiella relationer, som en underjordisk rörelse, med omfattande grad av initiativ på den lokala nivån. För väst är intåget i Afghanistan starten på en mer vidsträckt militär och politisk kampanj. Tillfångatagande eller dödande av Bin Ladin och utförandet av någon sorts amerikansk hämnd skulle naturligtvis minska brådskan för vidare militära operationer för USA-administrationen och lugna den amerikanska hemmascenen fram till och endast fram till nästa islamistiska terroristattack. Men detta är ett litet steg i ett vidare, militärt och politiskt utspel i Mellanöstern, vars eventuella utsträckning ännu inte avslöjats. När allt kommer omkring är detta en kraftmätning med politisk islam, dvs den reaktionära rörelse som väst själv fann i Mellanöstern-samhällets periferier och förde fram för att konfrontera den vänster som utvecklades i dessa länders framskridande kapitalism såväl som att sätta press på Östblocket. Denna maktkamp skulle kunna förbli begränsad, men i och med politiska islams och den islamiska terrorismens ocentraliserade och extrema natur, är det mer sannolikt att det kommer att leda till en mer fundamental och total konfrontation. Politisk islam kan emellertid inte överleva i Mellanöstern utan västligt stöd, för att nu inte nämna i en konfrontation med väst. Så långt är intensifieringen av kampen mellan sekularister och islamister i Pakistan samt återupplivandet av khatamiterna och återtagandet och upptrappningen av fraktionell maktkamp mellan Irans islamiska härskare en indikation på att slaget mellan väst och politisk islam skulle kunna fungera som en utlösare för viktiga förändringar i maktbalansen inom de borgerliga fraktionerna i Mellanöstern till nackdel för islamisterna.

Vad skulle kunna sägas om USA:s angrepp på Afghanistan? Är ”Bort med händerna från Afghanistan” ett progressivt och principiellt ställningstagande? Afghanistans folk och dess opposition kommer att säga er annat. Utsikten till ett fall för talibanerna, ett gäng av mördare och droghandlare, har sporrat politiska krafter i Afghanistan. Kravet på att störta talibanerna är ett humant och progressivt krav. Vi får inte tillåta att den legitima och rättrådiga oppositionen mot amerikansk militarism tolkas som att överlämna Afghanistan i talibanernas händer. Detta är ett levande exempel på det inkorrekta och otillräckliga i uppmaningen till lugn och försvarandet av status quo. Afghanistans folk har väntat i en livstid på talibanernas fall. Otvivelaktigt kommer USA inte att gå in i Afghanistan för att befria detta land. De förde talibanerna till makten. Den här gången kommer de kanske att försvaga den men de facto acceptera dess existens. De har lovat (Pakistans härskare) general Musharraf att Afghanistans nästa regering ska bli till Pakistans belåtenhet. De ska avlägsna dessa odjur och ersätta dem med andra av samma släkte. Det principiella ställningstagandet är att delta i störtandet av talibanerna sida vid sida med Afghanistans folk och progressiva opposition samt kämpa för upprättandet av en regering vald av detta lands folk. Detta måste påtvingas väst, USA och FN. Varje attack av USA:s och dess allierades styrkor mot civila i Afghanistan och förstörandet av städer, byar, infrastruktur och folkets livsuppehälle måste fördömas. Varje ansats till att påtvinga Afghanistans folk andra gäng genom mygel mellan USA, Pakistan, Iran och varje annan stat fördöms. Men störtandet av talibanerna gnom utländska arméer är inte i sig fördömliga. Talibanernas regering i Afghanistan är inte legitim. Den måste störtas. Frågan gäller vilken regering som ska ersätta dem och den garanti Afghanistans folk måste ha angående sina rättigheter och möjligheter att besluta om det politiska systemet i sitt land.

Mansoor Hekmat