Nastaran Goodarzi, 

Nastaran Goodarzi, student och kvinnorättsaktivist, som levt större delen av sitt liv i Iran och varit utsatt för regimens förtryck, berättade vid ett seminarium i riksdagen inför firandet av kvinnodagen den 8 mars i år om sina erfarenheter av kvinnors liv i den Islamiska Republiken. I sitt anförande markerade hon med eftertryck sitt avståndstagande ifrån det synsätt som finns när det gäller kvinnors situation i Afrika, Asien och Latinamerika som går under benämningen ”kulturrelativism”. I slutet av denna text har Nastaran även lagt till ett stycke om den aktuella situationen i Iran.

Idag har miljontals kvinnor i västvärlden gjort väsentliga framsteg på en rad områden när det gäller jämställdhet mellan könen. De stöds ofta av media och regeringar i kampen mot könsdiskriminering Detta sker samtidigt som Islamiska Republiken Iran nekar kvinnor de mest elementära och grundläggande rättigheterna.

I över 40 år har kvinnor lidit under det obligatoriska kravet att bära hijab (slöja), utestängts från sociala aktiviteter, förnedrats, fängslats, torterats och avrättats. Det apartheidsystem de lider under är ett fullt ut genomfört system för att förtrycka kvinnor.

Enligt islamiska lag är kvinnor underkastade tvånget att ha sin fars eller makes tillstånd om de vill resa utomlands eller sin makes medgivande om de skall få del i vårdnaden av barnen. Detta är bara några exempel. Islamiska Republiken Iran har satt alla kvinnor i ett stort fängelse. Om kvinnor vill ha sex måste det ske i enlighet med islamisk lag. I många år har kvinnor stenats till döds för att de haft en sexuell relationer utanför äktenskapet.

Islamiska Republiken Iran har under hela sin tid vid makten understött och uppmuntrat till hedersmord och våld mot kvinnor. Idag blir tusentals kvinnor utsatta för våld i hemmet och drabbas av olika former av hedersvåld, eftersom den islamiska republiken tillåter män att begå sådana brott och för att det inte finns någon lagstiftning som skyddar kvinnor mot våld.

Televisionen och andra medier i den Islamiska Republiken framställer kvinnor som mannens bihang. Därmed normaliserar och legitimerar de våldet mot kvinnor. Den 8 mars 2020 kommer det att förtigas hur hundratals kvinnor i november förra året gick ut på gatorna och ställde sig i spetsen för landsomfattande protester mot regimen i Islamiska Republiken Iran. För det blev flera dödade av regimens soldater.

Protester mot moralpoliser

Jag, som kvinna som har levt hela mitt liv i den Islamiska Republiken Irans stora fängelse, förklarar härmed att protesterna och motståndet mot den islamistiska lagarna ingår i vår dagliga rutin för min generation av kvinnor. Så är det även för majoriteten av befolkningen i det iranska samhället.

Många kvinnor sliter av sig sin påtvingade obligatoriska hijab, trots faran att bli arresterade, slagna eller torterade av moralpolisen. Sedan 1979 års revolution, då den regim vi lider under idag grep makten, har miljontals kvinnor protesterat öppet på gatorna mot tvånget att bära hijab. Under den första Internationella kvinnodagen efter revolutionen protesterade tusentals kvinnor i Teheran och i andra städer på gatorna mot det då nyligen införda slöjtvånget.

Många år senare spred sig protesterna över hela Iran och blev till en rörelse med namnet ”Kvinnors gaturevolution”. Man tog av sig sin hijab offentligt. Slöjan har aldrig varit iranska kvinnors eget val. Den fungerar som fana för politisk islam och har påtvingats oss av Hizbullah-milisen och moralpolisen i 41 år. Idag sitter tiotals feminister och kvinnorättsaktivister fängslade och dömda till 20 åriga fängelsestraff. Även de advokater som försvarar dessa kvinnor har anklagats och dömts till långa fängelsestraff. Kvinnor i Iran kämpar mot könsapartheid. I ett av de senaste fallen satte en kvinna kallad ”den blå flickan” eld på sig själv och dog därför att hon dömts till ett fängelsestraff för att hon ville besöka en fotbollsstadion.

Nya livsstilar

Kvinnor i Iran väljer att leva med sin partner utan att de låter förhållandet få någon islamisk legitimitet. Detta är så vanligt att regeringen tvingats uttala sig officiellt och förklara att det är uttryck för västerländsk livsstil och beror på utländsk infiltration. Trots den Islamiska Republiken Irans ansträngningar att förslava kvinnorna och stänga in dem i hemmen har kvinnorna slagit tillbaka och tillkämpat sig en plats i samhället.

De flesta kvinnor i Iran lever ett underjordiskt liv utanför eller vid sidan av vad de islamistiska lagarna föreskriver. De har bemött dessa misogyna regler med ett stort NEJ! Att dricka, dansa, ordna fester och ha sex utan islams välsignelse är inte ovanligt i detta samhälle. Trots allt vad den islamiska republikens ledare påstår i internationella sammanhang utgör hederskultur, våld, könsapartheid lydnad gentemot vad islam föreskriver på intet vis något vi skulle kunna  kalla ”folkets kultur” eller  en folklig kultur. Kvinnorna har aldrig underkastat sig sharia. De har aldrig accepterat islam i en sådan form och de har i verkligheten aldrig accepterat och följt dessa påbud.

Kulturrelativism – kvinnoförtryck

Min generation av kvinnor kämpar steg för steg för frihet från förtyckande regler, påtvingad slöja och systematiskt våld understött av staten. Den kämpar för att uppnå  jämlikhet mellan könen. Vi är fast beslutna att göra oss av med den här regimen, dess lagar och regler. Ibland hörs våra protestrop ute i världen och ibland ignoreras de med hänvisning till kulturrelativism. Vi, iranska kvinnor, har ett slag att utkämpa mot den islamiska republiken, med sitt kvinnofientliga system och ett annat mot den kulturrelativistiska propagandan som ibland kommer till uttryck i en del västerländska regeringars, institutioners och medias ställningstaganden. En så omänsklig och avskyvärd regering som den iranska kan inte vara uttryck för någon folklig kultur. Dess verksamhet är riktad mot folket och mot Irans kvinnor.

Ett första steg mot seger

Genom min aktivitet i en ex-muslimsk organisation och efter att levt 30 år i Iran har jag kontakt med tusentals ateistiska kvinnor i Iran, som utifrån kulturrelativistiska teorier hatar att bli identifierade som delaktiga i någon s.k. islamiska kultur. De betraktar dessa teorier som en förolämpning. Kvinnor i islamistisk styrda länder tycker att lanseringen och normaliseringen av slöjan i Europa är förfärande när de själva blir torterade för att de vägrar bära den. Hur kan man försvara och missionera till  stöd för slöjan? Vad svarar man de kvinnor som inte vill ha hijab och kastas i fängelse för rätten att slippa bära den? Hur kan de förespråka ett plagg som innebär slaveri, medan miljoner kvinnor i muslimska länder kämpar för att bli av det? Hur kan man få för sig att deras val i Europa är detsamma som ett val i ett av islam dominerat land.

För de organisationer och de individer som söker frihet och jämlikhet och förväntas vara en röst för de miljontals kvinnor i Iran – som lider under våld i hemmet, ett misogynt rättsväsende och förtryckande lagar – och som vill stödja kvinnorörelsen i Iran borde en politisk bojkott mot den islamiska republiken vara en mycket effektiv konkret åtgärd. Sluta också att se andra folk genom kulturrelativismens filter! Det skulle vara ett viktigt första steg på vägen till seger för Irans kvinnor.

Läget i coronans tid

Den 9 oktober spreds under fredagsbönen i Isfahan ett hatiskt budskap av bönens ledare riktat mot kvinnor som tar av sig sin hijab (slöja). Den som förrättade bönen denen dag var samma person som för några år sedan begått brottet att spraya syra i ansiktet på kvinnor och av myndigheterna begärt att de kvinnor som protesterade mot tvånget att ständigt bära slöja. Han menade nu att dessa kvinnor inte skulle få några kvalificerade jobb.

Är frågan om hijab så viktig i denna coronapandemins tid? Kampen mot slöjtvånget i dagens Iran är en av största och mest omfattande proteströrelserna  i landet och har på ett påtagligt sätt blivit ett av de främsta problemen för den Islamiska republiken när det gäller politiska och kulturella frågor. Den kampen förs dagligen – med eller utan coronapandemi. Människor förblir friska eller tillfrisknar och många dör av pandemin. Kampen mot pandemin tar slut en dag. Men regimens tid vid makten måste också den få ett slut. Coronan är ett problem för regimen, slöjan ett annat. Båda dessa frågor flätas in i varandra i dagens Iran.

Lyssnar man till Islamiska republikens expert i TV på religiösa frågor, Nasiris, uttalande förklarar denne: ”Lättar man på reglerna när det gäller kassettbandspelare och sändningar i satellit-TV m.m. skulle vara detsamma som att man lättade på kravet att bära hijab. ” Slöjtvånget står högt på regimens prioriteringar när det gäller hävda sin makt.

Han påpekade i den Islamiska Republiken Irans TV att 70 % av iranierna egentligen inte accepterar slöjan.

Raja News Agency har genomfört en detaljerad intervju  med Bagherzadeh, medlem av ledningen för Khomeiniinstitutet. I denna redogjorde Bagherzadeh noga för slöjans betydelse och nödvändighet för bevarandet av den islamiska republiken och dess fortlevnad.

I intervjun försökte Bagherzadeh visa att det obligatoriska bärandet av slöja var  hörnstenen i den islamiska republiken. Den var avgörande för regeringens integritet och i kampen mot växande religionslöshet och sekularism i det iranska samhället. Den obligatoriska slöjan var förutsättningen för den islamiska regimen.

Han sade vidare: ”Om regeringen skulle förhålla sig på ett sorglöst sätt till hijab, måste den förhålla  sig lika sorglös till spel och dobbel, till äktenskapsbrott, sodomi och ocker. Varför bilades det en

islamisk regering? På detta sätt (dvs, genom att inte bära slöja) neutraliserar, steriliserar och kastrerar vi den islamiska regeringen. Om vi har problem med det här idag, kommer vi att ha problem med mycket annat i morgon”.

En realistisk och korrekt analys av kampen mot slöjtvånget är att det sammanhänger med människors sociala villkoren, vilket medför att regeringen hyser en fruktan för kvinnorna.

Slöjtvånget är ett perfekt exempel på en religiös och inhumant förtryck, som inte bara är socialt och kulturellt, utan också en viktig politisk fråga som tydliggöra motsättningarna i samhället, särskilt motsättningen mellan kvinnorna och den islamiska republiken då den ifrågasätter makthavarnas säkerhet och legitimitet.

Kvinnornas framgångar mot slöjtvånget spelar en viktig roll i kampen för störtandet av den islamiska republiken. Slöjan är den islamiska republikens akilleshäl.

Det iranska folket har i åratal varit strid den islamiska republikens godtyckliga och rättsvidriga handlingar, bortförande av ideologiska och politisk motståndare, genomförande av politiska skenrättegångar, avsaknaden av försvarsadvokater och genom grymma tortyrmetoder framtvingade bekännelser. Genom det stora antalet dödsdomar har revolutionsdomstolarna kränkt alla människor rätt till liv. Den våg av avrättningar som för närvarande sveper över landet visar än en gång vidden av det förbrytelser mot mänskligheten som den Islamiska Republiken Iran begår.

Grymheten och brutaliteten avslöjar ett orättfärdigt systems inneboende rädsla för folkets protester. Nasrin Sotoudeh är en av dessa kvinnliga fångar som dömts till ett långt fängelsestraff och nu genomför en hungerstrejk, under vilken hennes hälsa, när detta skrivs, stadigt försämras. Hon är ett exempel på ett mod och en styrka som skrämmer en regim som enbart vilar på våld

Det iranska folket och alla de som idag protesterar mot regimen hoppas att det internationella samfundet höjer sin röst och tydligt säger sin mening om villkoren i det fängelse vårt land utgör. Först av allt borde de folkfientliga ambassadörer och agenter, som sägs representera vårt land, kastas ut från de länder där de vistas. Det andra är att den korrumperade kriminella diktaturregim som i 42 år mördat och plundrat det iranska folket förvägras diplomatiskt erkänn.